Uppfattningar om Sverige

En av de sakerna jag tycker är roligast när jag är utomlands är att se vad folk egentligen vet om mitt land. Det är precis lika roligt med kunskap som med fördomar. Det var underhållande att höra att Thailändarna visste vem Svennis var och att vi var ett kungadöme. Det var även roligt att stöta på en vakt på Atlantas flygplats som hade släkt i Fagersta. Även här är folk snabba att påpeka om någon i släkten har någon koppling till Sverige.

Framförallt har jag skrattat gått åt fördomar, till exempel fransmän som frågat mig om det inte är jobbigt att äta fisk till frukost varje morgon och åt den dam som inför mina ögon snäste av sin son som frågade om jag badade mycket i Sverige. Hon tyckte att det förstod väl alla att i ett land där det aldrig blir mer än 15 grader i vattnet så går det väl ändå inte att bada! Även här tror folk att det är svinkallt i Sverige och jag får ofta höra att jag måste vara van.Sen är vi ju givetvis kända för våra våldsamma förfäder. Min migrationsrättslärare refererade till mig ett par gånger som "vår viking" (vikingarna är ju tydligen ett bra exempel på tidig migration).

Här i Québec känns Sverige främst igen eftersom de sneglade en del på vår välfärdsmodell när de har format sin provins. Folk här vet nämligen att Sverige är ett välfärdssamhälle, de har frågat mig om det är sant att vi har så hög utbildningsnivå som det påstås. En kille påstod till och med att vi är smartast i världen. Det ni! De vet också att vi vanligtvis har en vänsterregering och på en fest jag var på lutade sig en kille fram till mig och sa: Från en socialist till en annan... Visserligen hade vi pratat en del politik men han baserad det utalet endast på att jag var svensk.

Den roligaste incidenten hittills måste vara mannen som avbröt mig o K när vi stod o pratade på skolan. Är det svenska ni pratar? Han var ett stort Ingmar Bergman fan och kände igen språket från alla filmer han sett. Fick nästan en flashback från Paris där jag träffade en fransman som lärde sig svenska bara för att kunna se och förstå Bergmans filmer på orginalspråket. Man kanske skulle se nån till...

Skolmatsalen

Jag är hyfsat dålig på att blogga för tillfället. Det beror mycket på att jag har alldeles för mycket att göra. Svensk skola handlar inte alls om att producera text på det här sättet. Nåja, det är bara att gilla läget. Dessutom känner jag mig som en dålig utbytesstudent som för tillfället pluggar klart mer än jag går ut.

Just nu heter min bästa vän på skolan la cantine. Det är av förklarliga skäl jätteskönt att ha en resturang på skolan om man pluggar länge. För 5§ (ca 30kr) kan jag få mig ett gott varmt mål mat. Dessutom har matsalen öppet till kl 19 så även de patetiska dagarna som börjar tidigt och slutar sent kan räddas av både lunch och middag. Det är dessutom så finurligt att det finns 3 varma rätter att välja bland så man kan variera sig om man äter två mål mat där. Om ingen av dem passar finns det mackor, salladsbar och all handa skräpmat att äta av.

Det som slår mig varje lunch är att studenterna här äter helt hysteriskt onyttigt. Det är inte helt sällan man ser folk med den vinnande kombinationen pizza och pomme frites. När jag handlade fika där senast var det många som åt poutine (fast med bara sås o ost på). Jag tycker inte heller att en tallrik pommes frites och en liten sallad är riktig mat.

Jag misstänker att det kanske är rätt kulturellt det här med riktiga mål mat. När jag började på det här universitetet fick jag ju trots allt en guide till kostcirkeln (utfärdad av staten). Personligen är jag ju uppfödd med tallriksmodellen men jag misstänker att många andra inte är det. Är det för sent att lära de gamla hundarna äta rätt?

Poutine

Jag har ännu inte lyckats lista ut vad den traditionella Québecanska maten egentligen består av. Jag misstänker att det är något i stil med den svenska; kött, sås och potatis. Det är den kost som verkar vanligast när man har mycket vildmark i sitt glesbefolkade land. Säga vad man vill, det är dock klart vad som är paradrätten. Det känns i och för sig lite konstigt att kalla det paradrätt eftersom poutine är en typ av snabbmat.

Poutine säljs på de flesta snabbmatsställena runt om i Montréal, det finns särskilda resturanger som nästan bara serverar poutine och till och med Burger King har det på menyn här (även om jag hört gräsliga saker om just den). Grundreceptet för poutine är pomme frites, brunsås och gratängost. Jag kan medge att det inte låter så fantastiskt gott och verkar rätt flottigt. Det är dock helt ok även om jag föredrar de lite mer substansiella poutine som man kan få tag på, till exempel med Merguez och gröna paprikor eller champinjoner och strimlad biff. Jag kan dock inte förneka att det lägger sig som ett lock i magen. Folket här brukar säga att man känner hur transfetterna sätter sig på insidan av blodkärlen och det är sant.

Det finns dock tillfällen och tillfällen att äta poutine. Jag har nu avsmakat det tre gånger och inget går upp mot min första. En sen kväll i augusti satt vi utomhus och åt poutine och drack öl efter att ha delat på några sangria på en utomhusbar. Det var nog stämningen mer än något annat som gjorde det, men jag fasthåller fortfarande att poutine är förvånandsvärt gott. (Bilden är på en poutin med köttfärs, champinioner och paprika på ett välkänt ställe som dock inte levde upp till förväntningarna).

Halloween

Nu är jag tillbaka. Eller jag sticker i alla fall upp mitt huvud lite ur pluggandet för att skriva ett blogginlägg. D har varit här så förutom att ha turistat som tusan så har jag även fått en hög av saker som måste-göras-igår dumpad på mig. Jag antar att det är nu det mer intensiva pluggandet kommer igång.

Att det är Halloween nu kanske inte har undgått nån. Jag var bara inte förberedd på hur stort det skulle vara. Redan i mitten av september började det säljas pumpor (skyller på skördningen) men inte långt efter började det också pyntas. Nu pratar jag inte om kommersens hysteriska pyntande utan de prydnader som började komma upp på husen i området. Det började med några enstaka skyltar men ju mer det led mot Halloween desto hysteriskare blev det. Spindelväv, gravstenar, figurer i naturlig storlek, lampor pumpor, allt man kan tänka sig helt enkelt.

Igår kunde man roa sig med att gå runt i området och titta på alla utklädda barn som sprang runt och hotade till sig godis. Det kom inga till oss men så hade vi å andra sidan inget pynt utanför vår dörr (det är tydligen signalen på att man har godis hemma). Det enda vi pyntade var våran mycket ovilliga katt som under en timme fick på sig en liten häxkappa.

Jag var på Halloweenfest i torsdags och ska kanske på en till ikväll. Min väldigt improviserade kostym blev Death från Sandman. Med tanke på att jag inte träffade en enda person som ens visste vem Neil Gaiman är (skandal!) så kan man lätt säga att jag nog blev avfärdad som gothbrud av de flesta. Jag är dock hypernöjd med min väldigt snabbt ihopslängda kostym. Det enda jag köpte var teatersmink, ett par örhängen och ett halsband (Ankh är i aluminiumfolie o papper).

Stora ord

En av de saker som är spännande med nya språk är svärorden. Nu är visserligen inte franskan ett helt nytt språk för mig, jag har ju trots allt bott i frankrike ett tag. Men här är det inte franska svordomar som gäller, här är det svordomar från Québec. Skillnaden är att franskan ofta använder ord som även skulle anses fula på svenska om man översatte dem. Québecs svordomar är helt anorlunda och väldig religionsinspirerade.

Som jag förstår det har dess svordomar sitt ursprung i den så kallade 'tysta revolutionen' vilket verkar vara någon typ av expressekularisering av Québec i början av 60-talet. En del av sekulariseringen och revolten var att man började använda romerskkatolska ord som svärord.

De vanligaste:
Tabarnak - Tabernakel
Hostie - Oblat
Sacré - Heliga
Câlisse - Kalk

Det här är inte bara något jag hittar på, folk använder dessa ord konstant som svärord/förstärkingsord. Mest av allt är saker tabarnak hit och tabarnak dit. Jag hör aldrig de 'franska' svärorden om jag inte pratar med folk från frankrike. Råkar man vara franskspråkig kanske en artikel på ämnet och användningsområderna för svordommarna kan roa. Jag upphör då aldrig att förundras.

Bisous

Redan i Frankrike hade jag svårt för det eviga kindpussande som de sysslar med. Man förväntas pussas när man hälsar på folk man känner (oavsett hur många), pussas när man går (gärna leta upp alla) och ibland även pussas medan man presenterar sig för folk (det känns ungefär så konstigt som det låter). Det är ett olika antal kindpussar beroende på var i Frankrike folk kommer ifrån, alltså en hel vetenskap! Icke att förglömma är det faktum att folk kan bli riktigt sårade och sura om man inte respekterar pussningsreglerna. Jag brukar för det mesta skylla på att jag är utlänning och inte förstår deras kulturella finlir, vilket fungerar i de flesta fallen.

Så hur är det nu i Québec? Jo, det smackas mer här än vad det gör i Paris. Med jämna mellanrum får man riktiga blöta pussar på kinderna. De pussas oftast två gånger här (precis som jag är van från i Paris) däremot så har mitt muskelminne stora svårigheter med det faktum att man börjar med att pussa på motsatt kind som jag är van vid. Det kanske inte låter som om det skulle vara så svårt. Faktum är dock att jag nu funnit mig i allt för många pinsamma situationer där jag varit när att ge någon en kyss mitt på munnen. Det är nämligen ungefär där man hamnar när jag försöker pussa någon på högerkinden medan denna siktar in sig på vänster. Vilka värdsliga problem!

Bilkörning

Efter att ha rest runt i Québec och nu även i USA har jag några observationer att göra om bilkörning här. I nordamerika säger ryktet att folk från Québec inte kan köra bil (de kör oförsiktigt, hänsynslöst och tempramentsfullt). Detta strider helt från mitt första intryck av trafiken här. Jag tycker nämligen att alla kör väldigt lungt, försiktigt och respektfullt här i Montréal (liksom i resten av Québec). Det är lätt att hitta, inte särskilt stressigt och känns som allmänt lätthanterlig biltrafik trots att det är en så stor stad. Det märks helt klart att det är ett land som är uppbyggt kring bilen som färdmedel.

Däremot har jag svårt att vänja mig vid skyltningarna. De skyltar till exempel alla svängar (ALLA!! Inte bara de skarpa, alla!). Dessutom har de bizarrt många varningsskyltar. Om vägen smalnar av lite dyker det upp en massa varningskyltar: OBS OBS smal väg!! Detta trots att avsmalningen är knappt märkbar och inte alls påverkar körbanorna. De flesta vägarbetesskyltarna är alltså bara att ignorera.

Inte heller skyltar de särskilt bra riktningsmässigt (inte heller vad gäller mål), det vi har börjat göra är att behålla det hum vi har om riktningen, ha is i magen och inte vara rädda för att köra och köra för att så småningom hitta en skylt som visar vårt mål. Det är nästan omöjligt att göra på något annat sätt.

Det är galet att jag börjar lära mig att ignorera skyltningen eftersom det är mindre förvirrande på det sättet... De är lite bättre på andra sidan gränsen men där har de istället alldeles för mycket text på skyltarna (som visserligen gör att man kan lära sig bilkörningstermer).

Ytterligare en sak som jag har svårt att vänja mig vid är turn-on-red principen (inte i Montréal lyckligtvis). Den innebär att man får göra högersvängar trots att det är rött förutsatt att man håller lite utkik. Det är visserligen praktiskt ibland men strider mot alla mina instinkter (precis som det gör att köra med automatväxel).

En annan sak som förvirrar är det faktum att vissa filer byter riktning ibland, de har då lampor som på bilden till höger som hänger över vägen och så lyser det ett rött kors om man inte kan köra där och en grön pil om man kan. En annan sak som irriterar mig vad gäller filer är att de helt plötsligt kan bli 'endast sväng'-filer.

Visserligen är det förvirrande att köra bil här men ofta är naturen fantastisk, så det väger upp alla andra nackdelar.

Tam tam

Förrförra söndagen gjorde jag ett försök att bege mig till Mont Royals fot för att få uppleva fenomenet Tam Tam. Det är en av de få saker som nästan alla jag träffat som varit i Montréal har pratat om. Tyvärr regnade det den gången så allt folk var som bortblåsta. Denna söndagen gjorde jag dock ett nytt försök i gott sällskap av en annan svenska och denna gång lyckades vi se fenomenet.

Vad är då Tam Tam? Jo det är ett långt trumjam som börjar runt ett-tiden varje söndag (om vädret tillåter), alltid på samma plats (statyn vid Mont Royals fot) och som samlar alla möjliga folk ur alla åldrar som trummar, dansar, picknickar, fotograferar eller bara njuter av stämningen. Allas humör var på topp denna vackra och soliga söndag och det var riktigt kul att knata runt bland de olika jamgrupperna. Trots att jag träffat folk som klagat på drogkonsumtionen under Tam Tam så kan jag inte säga att jag tyckte att det förekom i störande utsträckning (det var även sparsamt med hippiekläder).

Vad jag däremot inte sett i några guideböcker är den minst lika fascinerande tradition som utspelar sig några stenkast bortanför trumfesten, nämligen den ansamling av rollspelsglada ungdomar som samlas varje söndag för att kriga. Med sina vapen av skumgummi och silvertejp delar de upp sig i två lag som båda slåss mot varandra gång på gång på gång (jag läste nånstans att vapen vanligtvis fanns att låna, men såg inga). Som den glada nörd jag är blev jag minst lika glad över att se dessa ungdomars något avvikande söndagsaktivitet som det fredliga trummandet och dansandet.

Efter dessa två annorlunda traditioner och (numera) turistattraktioner begav vi oss av på en rundvandring till Mont Royals topp accompangerade av trummor. Vi misslyckades visserligen med att se det berömda korset men efter en hel del knatande fick vi se många vackra vyer över stan andra attraktioner som parken har att bjuda på.

Motion och OS

Jag lider en viss brist på motion här borta i Kanda. Det blir lätt så när det är mycket nytt som händer och måste fixas. Här om dagen bestämde jag mig dock för att uttnyttja det medlemskap som jag har i universitets sportanläggning genom att gå och simma, något som är gratis för studenter. Sportanläggningen är inte riktigt den fräschaste jag sett men det går hand i hand med universitetet i övrigt. Tydligen får UdM inte alls så mycket pengar som de skulle behöva. För vem vill sponsra ett gammalt franskspråkigt universitet när McGill ligger i samma stad.

Som någon som har kollat ohälsosamt mycket på tv som utspelar sig i amerikanska highschool miljöer blev jag väldigt förtjust över att få ett kombinationslås i handen. Förtjusningen bestod mest i att låset faktiskt är känt från tv (man måste skruva fram kombinationen). Jag upptäckte dock snabbt att tv inte förberett mig för hur man egentligen använder såna lås och jag fick därför krypa till korset och be om hjälp. Det kändes något pinsamt eftersom jag betraktar mig själv som relativt teknisk och det dessutom fanns instruktioner uppsatta på väggarna (som jag inte förstod).

Badanläggningen var relativt tom, förutom badvakterna som satt och vakade över de som simmade längder var inte särskilt många banor upptagna. Jag noterade snabbt att uppdelningen på banorna var något annorlunda än i Sverige. Istället för att ha en eller två banor för snabba simmare fanns här snabb-medel-långsam. Min första impuls som svensk var givetvis att använda mig av en medelbana, tyvärr var de alla upptagna vilket resulterade i att jag istället tog en snabbbana som var ledig. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det var ett drag som gör mig mer eller mindre svensk (antagligen mer).

Här om veckan hade jag en diskussion om offentlig nakenhet i olika länder. I vilka länder det faktiskt är okej att gå runt näck i ett omklädningsrum och i vilka länder folk duschar med baddräkt. Det var inte tillräckligt mycket folk för att jag ska kunna dra några riktiga slutsatser men jag såg inte en enda naken människa. Dessutom fanns det två typer av duschar. Den ena stod mitt i ett öppet rum och sprutade åt flera håll samtidigt, munstycket satt i halshöjd så det kändes inte som om de var till för mer än att skölja av sig (alla som använde dessa duschar hade baddräkt eller linne+shorts). Den andra typen av dusch var små tvådelade rum med draperi för. Första delen bestod i en bänk där man kunde lägga sina kläder och andra delen av en duschkabin med ytterligare ett draperi för. Min slutsats är därför för tillfället att nakenhet i omklädningsrum inte är lika stort som i sverige.

Vad gäller OS så har jag inte tillgångn till någon tv så det blir inte så mycket sport för min del. Däremot kan man alltid gå till Chinatown och titta på deras storbildstv (se bilden nedan). De har till och med personal (se oranget till höger i bild) som hjälper till att svara på frågor, visar folk till sina platser och håller publiken under kontroll. Vissa saker här är mer ordnade än i Sverige.