Vermont

Eftersom både jag och K behövde bli utstämplade ur USA inom en snar framtid åkte vi förra helgen till Vermont. För vad är bättre än att göra en roadtrip av administrativt krångel? Vi hade två mål med resan, bli utstämplade ur USA och besöka Ben & Jerry's fabrik. Det var dock inte helt enkelt att hitta något rum i staten eftersom det visade sig vara 'foliage season' vilket är högsäsong för turism i Vermont. Vi hittade dock ett vandrarhem för en natt och utrustade med lite internettips på vad man kan göra i Vermont åkte vi iväg.

Visst var Ben & Jerry's en fantastisk upplevelse. Glassen var god, solen sken och vi besökte fabriken 2 ggr på två dagar (vi tog bara runtturen ena dagen) men det som fortfarande fascinerar mig är det faktum att vi lyckades leta rätt på världens högstas arkivskåp. Konceptet är så bizarrt att det inte går att bli annat än glad. På ett fält i utkanten av Burlington (Ben & Jerrys hemstad) står det arkivskåp som nån har fogat samman och bultat fast i ett fundament. Det är helt enkelt fantastiskt roligt!

Resans besvikelse var nog von Trapps Family Lodge (ja, de från Sound of Music) eftersom själva huset inte stod kvar, även om gravarna fortfarande fanns där. Inte heller höll den Cider Farm vi besökte måttet och jag är fortfarande bitter över att vi missade Knight's spider web farm. Om jag någonsin åker till Vermont igen är det ju ett måste!!

Annars lyckades vi på våran tvådagarssemester att besöka Montpelier, Hannover, Lebanon, Moscow och Berlin. Vilket inte är så illa pinkat.

Dessutom Förstår jag varför folk åker till Vermont på hösten när löven börjar byta färg. Det var helt otroligt vackert att köra genom skogar där rött/gult/grönt växlade om varannat. Vissa berg var dessutom nästan helt röda. Det känns inte som om det riktigt är samma sak i sverige (för lite skogar av lönn?) eller så är det bara det trista faktum att man inte gör såna här resor i sitt eget land.

Bilkörning

Efter att ha rest runt i Québec och nu även i USA har jag några observationer att göra om bilkörning här. I nordamerika säger ryktet att folk från Québec inte kan köra bil (de kör oförsiktigt, hänsynslöst och tempramentsfullt). Detta strider helt från mitt första intryck av trafiken här. Jag tycker nämligen att alla kör väldigt lungt, försiktigt och respektfullt här i Montréal (liksom i resten av Québec). Det är lätt att hitta, inte särskilt stressigt och känns som allmänt lätthanterlig biltrafik trots att det är en så stor stad. Det märks helt klart att det är ett land som är uppbyggt kring bilen som färdmedel.

Däremot har jag svårt att vänja mig vid skyltningarna. De skyltar till exempel alla svängar (ALLA!! Inte bara de skarpa, alla!). Dessutom har de bizarrt många varningsskyltar. Om vägen smalnar av lite dyker det upp en massa varningskyltar: OBS OBS smal väg!! Detta trots att avsmalningen är knappt märkbar och inte alls påverkar körbanorna. De flesta vägarbetesskyltarna är alltså bara att ignorera.

Inte heller skyltar de särskilt bra riktningsmässigt (inte heller vad gäller mål), det vi har börjat göra är att behålla det hum vi har om riktningen, ha is i magen och inte vara rädda för att köra och köra för att så småningom hitta en skylt som visar vårt mål. Det är nästan omöjligt att göra på något annat sätt.

Det är galet att jag börjar lära mig att ignorera skyltningen eftersom det är mindre förvirrande på det sättet... De är lite bättre på andra sidan gränsen men där har de istället alldeles för mycket text på skyltarna (som visserligen gör att man kan lära sig bilkörningstermer).

Ytterligare en sak som jag har svårt att vänja mig vid är turn-on-red principen (inte i Montréal lyckligtvis). Den innebär att man får göra högersvängar trots att det är rött förutsatt att man håller lite utkik. Det är visserligen praktiskt ibland men strider mot alla mina instinkter (precis som det gör att köra med automatväxel).

En annan sak som förvirrar är det faktum att vissa filer byter riktning ibland, de har då lampor som på bilden till höger som hänger över vägen och så lyser det ett rött kors om man inte kan köra där och en grön pil om man kan. En annan sak som irriterar mig vad gäller filer är att de helt plötsligt kan bli 'endast sväng'-filer.

Visserligen är det förvirrande att köra bil här men ofta är naturen fantastisk, så det väger upp alla andra nackdelar.

Tadoussac

 

Förra helgen åkte jag och de andra svenskorna till Tadoussac för den mycket efterlängtade valskådningen. Vi hyrde en bil på fredagen och körde upp de 6 timmarna som google maps förutsåg (tog åtta). Väl framme checkade vi in på vårt hostel vilket visade sig vara ett riktigt kap med bra stämning, bar, billiardbord, livemusik etc. Dessutom bokade de in oss på valskådning följande morgon.

Vi hade hört från säkra källor att valskådningen gav mest utdelning på tidiga mornar och på kvällar så vi begav oss iväg med den första båden (gick inte förrens 9.30 eftersom säsongen precis tagit slut). Det duggregnade och var allmänt trist väder. Jag som hade läst fantastiska valhistorier på nätet innan vi åkte försökte hålla ner förväntningarna i gruppen lite. Sedan guppade vi iväg i våran zodiac (större gummibåt). När vi kommit ut en bit på floden Saint-Lauren såg vi vår första val, en petit rorqual (vikval). Givetvis blev alla spända och ville stanna och titta men vår guide tyckte att vi skulle längre ut för att se om vi kunde hitta några större valar. Jag kände mig lätt tveksam men längre ut bar det.

Sen helt plötsligt såg vi en till och en till! Det var en liten grupp av rorqual commun (sillval), världens näst största djur! Vi åkte runt i maklig takt och såg dem dyka, ta luft och till och med vända sig! Jag vet inte hur länge vi var ute men det var en av de häftigaste upplevelserna jag haft. Tyvärr hade man inte så bra sikt ner i vattnet på grund av vädret men när de kom nära kunde man se käklinjen i vattnet (ibland var de bara tre-fyra meter bort). Det är svårt att förstå hur stora och vackra de egentligen är, mina bilder gör dem inte alls rättvisa. Den kanske häftigaste upplevelsen var att höra deras sång. För när valarna var så nära och när de dök hörde man enstaka strofer ur deras sång. Jag är fortfarande mållös, det var en fantastisk upplevelse.

På kvällen hittade vi en bonusaktivitet som visade sig vara riktigt lyckad. Ett av byns orginal (av någon anledning frodas de extra mycket i byar som lever på turism) anordnade bäversightsing. På grov Québecoise guidade han oss genom skogen för att titta på bäverbon och berättade allhanda kuriosa om bävrar. Turen avslutades vid den lilla dammen som bävrarna höll på att bygga och där de just nu hade sitt bo (de har tydligen flera bon som de flyttar emellan). Det var spännande att se dem simma och bygga, en av bävrarna simmade förbi alldeles precis där vi stod och kan inte varit mer än två meter bort. Sammanlagt tror jag att jag tog ca 200 bilder på djurliv och kan konstatera att världen verkligen är fascinerande när jag man fascineras mer av natur och djur än av ny teknik.

Middag intogs med några vänner från vårat universitet som råkat åka på valsightsing precis samma helg som oss (Québec är mindre än man tror). På söndagen bar det av hemåt, men inte innan vi tittat på de berömda sanddynerna (och lekt av oss). En av våra bensträckarpauser tog vi vid ett vattenfall strax norr om Quebéc som vi spanat in på ditvägen. Vi hade nog inte insett hur stort det var, hela 83 meter. Eller 30 m högre än niagarafallen, som de glatt påpekade i broschyren vi fick. På det hela var det en lyckad helg.

Ottawa

Förra helgen improviserade vi en liten resa på stående fot. Det blev ett besök till Ottawa, Kanadas huvudstad. Jag hade inte särskilt stora förväntningar på staden. De flesta som jag pratat med har nämligen inte tyckt att Ottawa har särskilt mycket att erbjuda. En snabb sökning inför resan visade dessutom att det inte fanns särskilt många stora sevärdheter där. Jag förberedde mig för vad jag misstänkte kunde vara världens tråkigaste huvudstad, som givetvis ändå måste besökas av princip.

Vi tog en tidig buss från Montréal och kom fram till vårt något annorlunda B&B vid lunchtid (förutom att hyra ut rum hade de också spa och var bröllopsfixare). Vi trivdes dock rätt bra hos det trevliga paret (vi stannade bara en natt) även om vi blev tillrättavisade för vår dålig hållning vid frukostbordet. Vår första dag i Ottawa inledde vi med äta på Yesterday's resturant (fantastiskt namn!) och att besöka Parlamentet Hill. Vi tog en guidad tur på franska och fick se i princip allt som fanns att se. Vi fick dessutom se en bizarr tillställning som ägde rum utanför parlamentet, det var en stor ansamling religösa människor som samlats för att be för att kanadensarna skulle rätta sitt syndige leverne. Jag tyckte det var lite obehagligt speciellt när de började prata om ofödda "barns" rättigheter...

Efter Parlament Hill knatade vi runt på stan (som är jätteliten) och tittade på Rideau Canal som är ett av UNESCOS världsarv. Jag blir alltid lika förtjust när jag får besöka världsarv (precis som är meningen med listan) och kanalen var verkligen jättefin. Vi lyckades dessutom tajma in solnedgången så ljuset var underbart. Vi hann dessutom med att besöka högsta domstolen. Jag hade under hela dagen lobbat för att vi skulle ta en av de gratis guidade turerna som det stod att juriststudenter gav under sommarmånaderna, men vi hann inte riktigt med det. Dagen avslutades med ett besök på det ljusspel som projekterades på parlamentet och återberättade Kanadas historia. Det var dock inte så mycket återberättande som ren propaganada. Vi som inte visste vilket fantastiskt land Kanda är och vilka bra uppfinningar/fantastiska personer som kommer därifrån fick veta det med besked. Det hela avslutades mycket högtidligt med nationalsången!

Nästan hela andra dagen spenderades på civilisationsmuseumet (som inte har ett enda hörn i enlighet med urbefolkningens tro) där vi besökte utställningar om urbefolkningen, kanadensiska personligheter och en spännande utställning som jämförde Jamestown, Québec och Santa Fe. De tre städerna grunades nästan samtidigt av kolonisatörer från tre olika europeiska länder. Man fick följa utveckligen i städerna, varför de grundades, inställningen till lokalbefolkingen och till kolonierna. Infallsvinklarna var helt olika och det var väldigt intressant att se hur det utvecklade sig. Vi avrunade våran vistelse i huvudstaden med att äta Beavers tail (deg med pålägg) vilket egentligen ska göras medan man åker skridskor på kanalen, men man kan inte få allt. Vi åkte tillbaka till Montréal på kvällen. Det är fördelen med att bara behöva åka ca 2h för att ta sig nånstans.

Som jag förstått det lyckades vi pricka av de största sevärdheterna i Ottawa. Jag känner inte heller något större behov att åka tillbaka, även om det var en trevlig stad. Det skulle i så fall vara för att åka skridskor på kanalen (7.8 km plogad bana)...

Fler bilder från resan finns i högerkanten.

Rafting och privata stränder

Förra helgen hade jag och M bestämt oss för att åka till Mont Tremblant (en nationalpark i Québec) för att njuta lite av det berömda kandadensiska friluftslivet som vi blivit tipsade om (promenera lite eller paddla kajak). På torsdagen fick M ett sms av några vänner som frågade om vi ville följa med i deras bil. De skulle åka till Mont Tremblant för rafting och vi tyckte att det lät som en bra idé att dela på bensinkostnaderna eftersom vi ändå skulle dit. Dagen efter visade sig dock att vi blivit inbokade för att följa med på rafting. Vad är livet utan äventyr? Dessutom är rafting ännu mer friluftsliv än att promenera...

På lördagsmorgonen mötte vi så upp hos M:s franska vänner bara för att mötas av ett "vi har lite problem med biluthyrningen...". Företaget tog nämligen bara kreditkort, i motsats till vad som stod på hemsidan, så jag och R åkte taxi dit för att skriva upp bilen på mig och därifrån bar det av till raftingstället med expressfart. Vi kom fram ~1h försent men eftersom vi utgjorde större delen av båten hade de tvingast vänta in oss. Vi fick utrustning och kom i båten rätt snabbt för att äventyet skulle kunna börja. Såhär i efterhand kan jag säga att rafting inte var vad jag trodde, jag hade visserligen med mig ett ombyte men ingen handuk eftersom jag inte trodde att man blev så blöt...

Vi fick en säkerhetsgenomgång av vår lagkapten och sen bar det iväg längs med strömmen. De första vågorna gick bra. Visserligen var det läskigt att åka snabbt framåt i så stora vågor men det gick och vår lagkapten gav oss beröm. Efter det följde en till passage som vi klarade galant och efter det stannade vi vid flodkanten och lagkaptenen berättade att vi nu skulle åka något som kallades för tvättmaskinen. Han frågade om vi ville paddla på rätt in i den eller köra försiktigt. Styva i korken som vi var sa vi att vi ville köra på. Resultatet kan ni ser HÄR. Vi är den andra båten och jag sitter näst längst fram till höger i båtens färdriktning.

Det var både obehagligt och läskigt att ramla i och känna hur hård strömmen var och hur lite man hade att sätta emot. Jag fick någon över mig i vattnet som sprattlade så att jag inte kunde göra annat än hålla mig lugn och vänta på att det skulle bli min tur att komma upp till ytan. Är lite imponerad över hur mycket is i magen jag hade då. Efter lite mer än en timme kom vi ut i floden och blev där upphämtade med buss för lunch, sen blev det dags för försök nummer två. Vi var skakiga och trötta och något skeptiska till våra lagkaptens entusiastiska utrop om att andra gången alltid är bättre. Andra gången skulle vi dessutom hålla en lite mer avancerad nivå.

När vi så tog oss an det första partiet (som vi klarat så galant första gången) kände jag helt plötsligt hur jag slungades ur flotten och rätt ner i vattnet. Jag gjorde mitt bästa för att simma mot stranden men blev uppfångad av säkerhetskajaken. Han sa åt mig att om jag höll i honom skulle han åka mot stranden, det blir bra tyckte jag. Han upprepade vad han sa. Något förvirrad sa jag igen att jag tyckte att det lät bra. Då blev han lite irriterad på mig och frågade om jag pratade franska eller engelska och att jag måste säga till om jag inte förstod. Jag sa att han kunde ta det på engelska men att jag försöker så gott det går på franska... Ungefär då hörde jag själv hur dumt det lät... Att ligga i strömt vatten med en kajak som försöker livrädda en och säga att man försöker klara sig så gott det går på franska kanske inte var det smartaste, något han höll med om. Det visade sig att det han försökt säga till mig på franska i början var att jag skulle slänga benen runt kajaken så han kunde paddla in mig till stranden (ord som inte riktigt ingår i mitt vokabulär).

Det var dock sant som våran lagkapten sa. Andra gången var bättre, man stirrade sig inte lika blind på vågorna utan kunde njuta mer av den fantastiska naturen (som generellt sätt är lik den svenska fast allt är större...). Mer erfarna lyckades vi även plocka upp flera av den andra båtens passagerare när de välte på ett olyckligt ställe. Det hela var en väldigt intensiv upplevelse men väldigt roligt även om det stundvis var närmast skräckinjagande. Raftingen avslutades med en varm dusch, grillning, öl och filmvisning av de två gångerna vi åkte igenom tvättmaskinen.

Vi kom tillbaka till Montréal vid tolvtiden på kvällen. Mörbultade och helst slut ramlade jag i säng bara för att gå upp relativt tidigt på söndagsmorgonen för att åka till stranden. Vi hade bilen hela helgen och ville göra något avslappnat och trevligt. Vi begav oss därför till Lac Simon som vi hört skulle ha en vacker lång sandstrand och inte alls vara lika fullt som Oka som bara ligger någon halvtimme utanför Montréal. Det tog lite längre tid än vi trott så efter 3½h var vi framme vid vad som kan vara världens minsta offentliga badstrand. Efter att ha frågat oss fram blev vi dock pekade i rätt riktning mot den stora stranden som nästan var svår att hitta eftersom den låg inklämd mellan så mycket privat egendom (situtationen var liknande när vi försökte hitta ett ställe att äta vår picknick på). Den 2km långa sandstranden låg på andra sidan sjön och kostade bara 18§ för hela bilen att komma in på. Vi hade en lugn och skön eftermiddag med sol, bad, böcker och frisbee. Att åka förbi sjö efter sjö där alla vackra vyer och stränder var upptagna av privat mark kändes dock som ett skräckscenario för ett framtida Sverige med ännu mer uppluckrat strandskydd...

Québec

I lördags följde jag med på en resa till Québec som annordnades av någon form av studentkommitté vid l'UdM (Université de Montréal). Kommitén anordnar en hel del aktiviteter och tanken varkar vara att vi som läser språkkurser ska kunna följa med på aktiviteter på franska, vilket givetvis är väldigt trevligt. Dessvärre var nivån på franskan under den guidade turen minst sagt låg. Det var mycket gester och övertydlig artikulering vilket innebar att de skalade bort det mesta historien (de intressanta bitarna). Det blev mest: titta slott, gammalt. Vilket kändes något futtigt.

Vi åkte från universitetet hyfsat tidigt på morgonen och kom fram till Lévis vid lunchtid och lyckades missa båten med 5 minuter (inte hela världen... jag är relativt van vid studentservice). Väl i Québec fick vi en kort och koncis guidad tur där det berättades lite om hur Québec upptäcktes, var det grundades och hur lite intresse fransmännen egentligen hade av att kolonisera Kanada. Egentligen var de tydligen mest intresserade av att ha en handelsstation som de kunde få päls och andra dyrbara varor från. Detta var ända tills den pålitlige solkungen tog tag i det hela och tyckte att kolonier minsann var riktigt bra. Han markerade detta genom att skicka över ett hundratal kvinnor till handelsmännen i Québec för att det skulle bli barn och dom skulle stadga sig där. Kvinnorna blev kända som kungens kvinnor.

Sedan blev vi visade slottet, den engelska befästningen, den äldsta stadsmuren norr om Mexico, fältet där fransmännens och engelsmännens avgörande slag stod och parlamentet. Hela resan avslutades med en tur upp i en skyskrapa med 360 graders vy över Québec. Efter det blev det fria aktiviteter. Jag och dom andra två svenskorna knatade runt i stan, hittade ett chokladmuseum och förundrades över kanadensarnas fascination för Crocs (det finns hela affärer med flera våningar av olika färger och former).

Jag såg tyvärr inte så mycket av det berömda 400-års jubileumet eftersom det mesta firandet sker på kvällen och vi åkte hem vid åtta. På det hela så tycker jag att Québec var en trevlig stad även jag måste hålla med om (nästan) alla andra Europeer; den påminner väldigt mycket om valfri Europeisk stad, fast yngre. Det verkar dock vara just det som gör den så attraktiv i området (det var tjockt med turister).

Dagens höjdare var dock chokladmuseumet som vi ramlade in på trötta och i behov av socker. Efter att ha beundrat alla ambitiösa chokladskulpturer så köpte vi varsin Bouleversant. Det är en glass på pinne som är doppad i choklad. Namnet är genialt som ordlek eftersom det är en boll (boule) men också en omvälvande (bouleversant) ny idé.

Vill ni se fler bilder ligger dom i högerkanten under Bilder -> Québec.

Être soup au lait

Idag åker jag iväg till Québec med skolan men lämnar er med en liten bild och ett (eventuellt) användbart uttryck. För eftersom franskan är så rik på roliga idiom och andra dumheter tänkte jag dela med mig av mina språkliga erfarenheter om och när jag snubblar över nya uttryck.

Dagens uttryck är: "être soup de lait" betyder direktöversatt "att vara mjölksoppa". Jag kan inte påstå att jag direkt förstod vad det betydde när en av mina sambos förklarade för mig att det var hennes favorituttryck på franska. Förklaringen är dock väldigt väldigt logisk. Att vara mjölksoppar innebär nämligen att vara en person som helt plötsligt brusar upp. Kopplingen till mjölksoppa är hur mjölk beter sig när man kokar upp den.

 Det som syns på bilden är utsikten från balkongen till den lägenhet jag temporärt bodde i ett tag.