Rafting och privata stränder

Förra helgen hade jag och M bestämt oss för att åka till Mont Tremblant (en nationalpark i Québec) för att njuta lite av det berömda kandadensiska friluftslivet som vi blivit tipsade om (promenera lite eller paddla kajak). På torsdagen fick M ett sms av några vänner som frågade om vi ville följa med i deras bil. De skulle åka till Mont Tremblant för rafting och vi tyckte att det lät som en bra idé att dela på bensinkostnaderna eftersom vi ändå skulle dit. Dagen efter visade sig dock att vi blivit inbokade för att följa med på rafting. Vad är livet utan äventyr? Dessutom är rafting ännu mer friluftsliv än att promenera...

På lördagsmorgonen mötte vi så upp hos M:s franska vänner bara för att mötas av ett "vi har lite problem med biluthyrningen...". Företaget tog nämligen bara kreditkort, i motsats till vad som stod på hemsidan, så jag och R åkte taxi dit för att skriva upp bilen på mig och därifrån bar det av till raftingstället med expressfart. Vi kom fram ~1h försent men eftersom vi utgjorde större delen av båten hade de tvingast vänta in oss. Vi fick utrustning och kom i båten rätt snabbt för att äventyet skulle kunna börja. Såhär i efterhand kan jag säga att rafting inte var vad jag trodde, jag hade visserligen med mig ett ombyte men ingen handuk eftersom jag inte trodde att man blev så blöt...

Vi fick en säkerhetsgenomgång av vår lagkapten och sen bar det iväg längs med strömmen. De första vågorna gick bra. Visserligen var det läskigt att åka snabbt framåt i så stora vågor men det gick och vår lagkapten gav oss beröm. Efter det följde en till passage som vi klarade galant och efter det stannade vi vid flodkanten och lagkaptenen berättade att vi nu skulle åka något som kallades för tvättmaskinen. Han frågade om vi ville paddla på rätt in i den eller köra försiktigt. Styva i korken som vi var sa vi att vi ville köra på. Resultatet kan ni ser HÄR. Vi är den andra båten och jag sitter näst längst fram till höger i båtens färdriktning.

Det var både obehagligt och läskigt att ramla i och känna hur hård strömmen var och hur lite man hade att sätta emot. Jag fick någon över mig i vattnet som sprattlade så att jag inte kunde göra annat än hålla mig lugn och vänta på att det skulle bli min tur att komma upp till ytan. Är lite imponerad över hur mycket is i magen jag hade då. Efter lite mer än en timme kom vi ut i floden och blev där upphämtade med buss för lunch, sen blev det dags för försök nummer två. Vi var skakiga och trötta och något skeptiska till våra lagkaptens entusiastiska utrop om att andra gången alltid är bättre. Andra gången skulle vi dessutom hålla en lite mer avancerad nivå.

När vi så tog oss an det första partiet (som vi klarat så galant första gången) kände jag helt plötsligt hur jag slungades ur flotten och rätt ner i vattnet. Jag gjorde mitt bästa för att simma mot stranden men blev uppfångad av säkerhetskajaken. Han sa åt mig att om jag höll i honom skulle han åka mot stranden, det blir bra tyckte jag. Han upprepade vad han sa. Något förvirrad sa jag igen att jag tyckte att det lät bra. Då blev han lite irriterad på mig och frågade om jag pratade franska eller engelska och att jag måste säga till om jag inte förstod. Jag sa att han kunde ta det på engelska men att jag försöker så gott det går på franska... Ungefär då hörde jag själv hur dumt det lät... Att ligga i strömt vatten med en kajak som försöker livrädda en och säga att man försöker klara sig så gott det går på franska kanske inte var det smartaste, något han höll med om. Det visade sig att det han försökt säga till mig på franska i början var att jag skulle slänga benen runt kajaken så han kunde paddla in mig till stranden (ord som inte riktigt ingår i mitt vokabulär).

Det var dock sant som våran lagkapten sa. Andra gången var bättre, man stirrade sig inte lika blind på vågorna utan kunde njuta mer av den fantastiska naturen (som generellt sätt är lik den svenska fast allt är större...). Mer erfarna lyckades vi även plocka upp flera av den andra båtens passagerare när de välte på ett olyckligt ställe. Det hela var en väldigt intensiv upplevelse men väldigt roligt även om det stundvis var närmast skräckinjagande. Raftingen avslutades med en varm dusch, grillning, öl och filmvisning av de två gångerna vi åkte igenom tvättmaskinen.

Vi kom tillbaka till Montréal vid tolvtiden på kvällen. Mörbultade och helst slut ramlade jag i säng bara för att gå upp relativt tidigt på söndagsmorgonen för att åka till stranden. Vi hade bilen hela helgen och ville göra något avslappnat och trevligt. Vi begav oss därför till Lac Simon som vi hört skulle ha en vacker lång sandstrand och inte alls vara lika fullt som Oka som bara ligger någon halvtimme utanför Montréal. Det tog lite längre tid än vi trott så efter 3½h var vi framme vid vad som kan vara världens minsta offentliga badstrand. Efter att ha frågat oss fram blev vi dock pekade i rätt riktning mot den stora stranden som nästan var svår att hitta eftersom den låg inklämd mellan så mycket privat egendom (situtationen var liknande när vi försökte hitta ett ställe att äta vår picknick på). Den 2km långa sandstranden låg på andra sidan sjön och kostade bara 18§ för hela bilen att komma in på. Vi hade en lugn och skön eftermiddag med sol, bad, böcker och frisbee. Att åka förbi sjö efter sjö där alla vackra vyer och stränder var upptagna av privat mark kändes dock som ett skräckscenario för ett framtida Sverige med ännu mer uppluckrat strandskydd...